Det är något speciellt med Zwift. Ett träningspass hemma kan förvandlas till en riktig kamp om att hålla ett hjul, klara nästa backe eller ha något kvar till spurten. Pulsen stiger och plötsligt känns mållinjen väldigt viktig, trots att cykeln står still.
Genom eSRT har jag fått uppleva mycket av det som gör Zwift roligt. Lagkänslan, snacket före starten och känslan när vi hjälps åt genom ett tufft lopp. Lagtempo har en särskild plats hos mig. Där gäller det att hitta en rytm tillsammans och anpassa sig efter hur hela laget mår.
Men motivationen har också gått upp och ner. Jag har haft perioder när tävlandet tagit mer energi än det gett, och då har jag behövt backa lite. Köra mina träningspass och släppa pressen på att alltid prestera.
Det har fått mig att fundera över vad jag vill ha ut av Zwift. Jag gillar fortfarande att tävla och utmana mig själv, men jag vill också längta efter att sätta mig på cykeln. Ibland betyder det ett race med laget. Andra gånger passar ett strukturerat pass med musik i lurarna bättre.
Framöver vill jag hitta en bra blandning. Träna med ett syfte, köra race när lusten finns och ta vara på gemenskapen. Ett riktigt jobbigt lopp kan vara fantastiskt roligt – särskilt när man har någon att dela eftersnacket med.
Lämna ett svar